www.hundhjalpen.se



MARIANNE

 
Född ca: 2011 apr
Kön: Tik
Höjd: 43 cm
Längd: 48 cm
Hals: 30 cm
Vikt: 12-14 kg
Kastrerad: Ja
   
Bakgrund: Adoptionsinformation
Bilder: Från Rumänien
Film: ---
   
Överlåtelsekostnad: 5000 kr
Intresseanmälan: ---
För mer information: ---
   
Ankom Sverige: 2012-06-09
Bilder ankomst: Från Arlanda
Bilder: Från Sverige
Text: Från Sverige
   
Facebook: Dela på Facebook
Tipsa: ---

 



Marianne räddades från en amerikansk militärbas i staden Constanta, där hon höll till ihop med en annan hund i hopp om att kunna hitta matrester. Båda togs om hand för att inte infångas av hundfångare och sedan skickas till stadens ökända dödshägn. Mariannes kamrat har redan blivit adopterad till Italien.

Marianne är en glad och social unghund. Hon skyndar sig alltid fram till personalen för att få kontakt, lycklig över deras klappar som hinns med under arbetets gång. Marianne kommer också bra överens med andra hundar och ställer gärna upp på deras lekstunder. När leken är över så kan hon konsten att slappna av och ta det lugnt. Hennes karaktär är balanserad och hon har ett vänligt sätt. Vi söker ett hem där Marianne kan få bli en älskad och viktig familjemedlem, samt där mys i TV-soffan såväl som roliga aktiviteter står på agendan.. Det får gärna bo en katt eller snäll hund i hemmet.

Läs även våra krav och garantier.


Bilder från Rumänien




Ankomstbilder från Arlanda





Bilder från Sverige





Text från Sverige

2013: Från första bilden som fick mig att älska dig innan jag ens träffat dig till den sista som säger allt.

9/6-2012 kl 11.40 landade du på Arlanda. Du satt i ett hörn av transportburen, räddare än någon annan varelse jag någonsin sett. Jag hade med mig kyckling för att du skulle tycka om mig och du bet mig i lillfingret för att jag inte gav dig kycklingbitarna tillräckligt fort. Och precis då, när du bet till och jag inte ville annat än att krama dig visste jag att du var perfekt för mig.

Steget över tröskeln in var det värsta. Ja eller det värsta efter att ha blivit buren av pappa (som det tog ett år att acceptera). Efter att ha blivit satt i en bil. Efter att faktiskt ha åkt i bilen från Arlanda. Efter kopplet som satt "lagom" hårt. Efter att ha mött en större hund (som visade sig bli din absolut bästa vän). Lampknappar var ett annat djävulskap; vad de klickade hela tiden. Eller TV:n; Gud förbjude vad den låter! Koppel var verkligen ingen hit de första månaderna och hade du fått välja hade du fortfarande inte satt en fot utanför dörren. Men det är klart; en hund som växt upp utomhus ser nog ingen poäng i att fortsätta utan stannar hellre hemma i en varm soffa (där det dessutom är NÄRA till kattmaten). Kvistar på gatan, grus jag råkar gå emot, en knakande trappa, gaffel mot tallriken, spolande toaletter, musik - samtliga djävulens påfund och pö om pö accepterade du allting. Allting utom en sak som du fortfarande inte helt har fått greppet om.

Vi älskar dig. Du verkar inte förstå det. Så fort ingen klappar kryper du upp i ditt hörn, och väntar tills någon säger att du "får" komma fram. När ingen pratar med dig ligger du med dina stora ögon (och öron - som för övrigt inte slutar växa) och tittar långt efter någon, vem som helst, som kan visa att de inte hatar dig, bara en minut till; en sekund? Och sen lyckan, den obeskrivliga lyckan när jag kommer genom dörren och du springer på ditt... karaktäristiska (minst sagt) sätt. En svans som viftar i 360° och ett flåsande som gjort vargen stolt. Man ser när du är glad, man ser när du är lycklig (och det är inte bara när maten serveras eller du lyckas sno ett ben från Nixon) utan när du vet att någon bryr sig. Och vi bryr oss. Jag bryr mig, mer än jag någonsin brytt mig om en annan varelse. Kommer alltid att göra det. 

Så ett helt år har jag fått ha mitt lilla rumänska yrväder i min närvaro. Vi började på 10.3 kilo, fet päls, hat för allt som började på "m" och slutade på "an", stinkande andedräkt och ett öga konstant öppet. Nu har vi en ren och glad vovve på nästan 17 kilo som faktiskt äter ur pappas hand (tror hon blev förvånad själv när hon idag hoppade upp i knät på honom för att undvika åskan.) Har nog aldrig fått mig så många skratt, så många tårar och leenden på grund av samma personlighet.

Men det är mycket kvar att öva på. Bussen ska vi på (tunnelbanan tar vi sen) men vi kanske ska börja med att försöka att inte spy ner allt när vi sitter i bilen? Trots att du lärt dig att köksgolvet inte är en toalett så måste du bli bättre på att inte lägga mat i sängkläderna för senare matstunder. "Kom hit", betyder inte "Spring allt vad du orkar och kom när du känner för det" - och Nixons leksaker ÄR Nixons leksaker, oavsett hur smidig du tror att du är när 17 kilo vovve "smyger" över vardagsrums golvet och springer in i bordsbenet på vägen till sängplatsen.

Men en sak är säker; jag vet inte vad jag skulle göra utan dig, din pinsamt fulsöta tiggboll och jag kan inte, omöjligen, tänka mig ett liv utan dig. Tack älskling för att du väcker mig mitt i nätterna när du skäller på katterna, kissar på framsidan så jag måste gå dit och skölja bort det och framför allt för att du varje morgon ger mig minst en anledning till att le från öra till öra genom att bara finnas där.


Vill också passa på att tacka er i Sverige för att ni hjälpte mig få hem den här underbara knutten och personerna i Rumänien för att de tog hand om henne tills jag kunde ta över. Jag vet inte riktigt hur jag kan tacka er nog men ni kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta!

/Jenny




 

© Hundhjälpen