|
Personalen vid hägnet fick ryktesvägen höra att ett antal småhundar for
väldigt illa i en av byarna kring Cernavoda. Man åkte dit för att själv
se efter och möttes av total misär. Sex småhundar satt fastkedjade på en
innergård, utan kojor, utan vatten och att döma av deras spinkiga
kroppar – utan mat för det mesta också. De hade knappt någon kontakt med
människorna som bodde i huset – och hade de haft kontakt hade den utan
tvekan inte varit trevlig. Så fort SaveTheDogs personal rörde sig så
hukade de små sig instinktivt. Folket i huset tyckte de hade välskötta
hundar och man blev tvungen att hota med polis för att få ta med sig
hundarna därifrån. De fördes snabbt till säkerheten i hägnet.
Tinky var nummer två i rangordningen i den lilla gruppen och hade inte
helt knäckt självförtroende. Med lite lagom övertalning så går det bra
att etablera vänskapsband. Ofta förekommer det också att Tinky själv tar
initiativet till kontakt. Han sitter gärna i famnen och låter sig smekas
– och mumsar förnöjt på hundkex eller annat gott som bjuds. Han är lugn
och mjuk till sin karaktär. Tinky är god vän med de andra små hundarna i
sin grupp och tros även kunna bli kamrat med en katt. Vi söker till
lille Tinky ett lugnt och tryggt hem där han får glömma sitt tidigare
liv och ta del av livets goda. Barn under skolåldern bör inte finnas i
hemmet. Tinky bor gärna med en snäll hundkamrat.
Bilder från Rumänien |
|
2011: Jag har haft min lilla Texas (fd. Tinky) i
snart 2 månader och jag kan inte vara gladare över min lilla kille. Jag
hämtade honom på Arlanda den 29 maj. När jag klev ur bilen på
parkeringen märkte jag att jag hade glömt kopplet hemma! Väldigt
klantigt gjort. Jag sprang sedan runt på Arlanda som en galning och
försökte hitta något provisoriskt att köpa, det blev ett par skosnören
som jag knöt ihop väldigt hårt. Det visade sig senare att han var
otroligt snäll att gå med i koppel, han drog ingenting alls utan följde
bara med, jag hade nästan kunnat köpa en sytråd istället för skosnören.
Efter att jag träffat Hundhjälpens representant och gått igenom allting
så var det bara att vänta, och vänta, flyget var sent och jag blev mer
och mer nervös! Men det var så värt det, för känslan som jag fick när
jag såg honom för första gången. Han satt i en stor bur tillsammans med
en annan hund och han såg så liten ut med sina stora mörka ögon som
lyste. Jag bar honom sedan till bilen och en lång bilfärd mot Östersund
väntade, 6-7 timmar för att vara mer exakt. Han låg i mitt knä nästan
hela vägen, jag lade honom i baksätet en stund, men han ville komma fram
igen. Han var väldigt snäll i bilen och låg och halvsov - tills
köttbullarna kom fram! Då vart han väldigt pigg.
De första två dagarna ville han mest sova och bli klappad, och äta
förstås! Maten var alltid intressant. Han var lite avvaktande mot min
andra hund Dallas som självklart var väldigt nyfiken på nykomlingen. Men
sedan helt plötsligt vände det och de vart bästa vänner. Texas var
väldigt osäker mot män i början, han morrade och undvek dem, han är
fortfarande lite avvaktande men han har gjort jättestora framsteg.
Idag springer han runt och busar och leker tillsammans med Dallas och de
sover gärna tillsammans och ligger och myser. Båda sover likadant också,
på rygg. Texas älskar verkligen all uppmärksamhet som han får och han är
lycklig. När jag vaknar på morgonen och vänder mig mot honom (som alltid
ligger bredvid mig i sängen) så blir han genast jätteglad och pigg. Det
känns som att han faktiskt ser fram emot en ny dag. Han leker glatt men
förstår sig inte riktigt på leksaker och hur man använder dem, han lär
sig mycket genom att studera Dallas. Han har nyligen börjat inse det
roliga med att tugga på pinnar och kottar och precis som Dallas så vill
han ha ALLA pinnar, speciellt om någon annan tuggar på den så vill han
ha den. När han springer runt och leker så ser vi att han är otroligt
duktig på att hoppa långt och högt, och han tycker det är så kul så jag
tänkte prova och se om han gillar agility. Jag har en agility tunnel
hemma som vi provade med, det tog 2 dagar innan han gick hela vägen
igenom, men när han klarade det så märktes det genast hur stolt och glad
han blev och sedan sprang han igenom den hela tiden för att få mer godis
och beröm. Jag har inga tävlingsplaner i agility utan tänkte att det
kunde vara en rolig grej för honom. Han är lite fräck när det gäller mat
och smyger upp på bordet ibland, men han lärde sig snabbt att han inte
fick. Men om matte tittar bort så kanske det går bra att sträcka sig och
sno sig en liten bit... Men även där har han gjort stora framsteg.
Det har som sagt gått snart 2 månader och jag älskar honom nåt så
fruktansvärt mycket. Han är en stor del av familjen och han har gjort
både mig och Dallas mycket gladare. Han har en alldeles underbar
personlighet och jag ser fram emot att se han växa!
Stor tack till alla i Hundhjälpen som gjorde det möjligt för mig att få
en så fin hund, och som gjorde det möjligt för Texas att få en ny chans
här i livet!!
MvH
Ingela Johansson, Texas (fd. Tinky) och Dallas
2012 juni: Allting går jättebra med Texas, han är så lättsam och han är alltid glad. Han är en helt annan hund jämfört med hur han var för 1 år sedan,
då var han väldigt rädd för män men nu hälsar han på dem och kommer när
de lockar på honom. Jag tror att min andra hund Dallas har hjälpt till mycket och visat att
de inte är så farliga. Nu har vi provat på spårsök med Texas och det tycker han är roligt, och han är jätteduktig! Vi brukar också aktivera oss med lite lydnad och agility då han älskar att springa och hoppa. Han verkar tycka att allting är jätteroligt (förutom att bada och
kloklippning). Han njuter av livet varje dag!! Jag är så tacksam för mina älskade vovvar.
MvH
/Ingela Johansson, Dallas & Texas
|
