www.hundhjalpen.se



TOBIA (nu TOBBEN)

Vad som egentligen hände Tobia är oklart. Han kan ha fått en törn av en bil, eller kanske fått stryk med ett tillhygge. Hans ögon krossades och lossnade ur ögonhålorna. Otroligt nog lät Tobia´s ägare honom utstå ohyggliga plågor tre dygn hemma innan han besvärade sig med att komma med honom till kliniken i Medgidia. Tobia´s syn kunde inte räddas och debatten fördes huruvida man kunde ge en blind hund ett gott liv. Erfarenheter från bl.a. Sverige har visat att med hänsyn tagen till hundens handikapp så har de kunnat leva goda liv trots sin blindhet. Man beslöt att rädda Tobia då man imponerades stort av hans mod, kämparglöd och inte minst värdighet.

Tobia är en underbar personlighet. Han är hjärtegod och tillgiven. Trots sitt handikapp är han nyfiken, och positiv. Han gör sitt bästa att orientera sig, vilket givetvis inte är lätt i den kaotiska situation som råder i hägnet. Han har inget emot andra hundar såtillvida att de är snälla och inte ”buffliga”. Han är också vän med några av katterna som bor i hägnet. Vi söker till denne fantastiske kämpe ett mycket, mycket speciellt hem där stor hänsyn tas till hans förutsättningar i alla situationer. Hemmet ska vara lugnt (utan småbarn) samt ligga i marknivå med egen trädgård / uteplats. Omgivningen ska vara lugn och utan farligheter. Finns djur i hemmet ska de inte vara påstridiga. Vi hoppas att det rätta hemmet ska finnas för denne grabb som är i stort behov av att få lämna hägnet.

Då Tobia är en av våra handikappade hundar gäller särskilda villkor för överlåtelsen, läs mer här.

Avresa, flygplatsen i Bukarest

2009: När vi kom till Arlanda var planet försenat och vi var väldigt nervösa och spända. När han äntligen kom så tog det inte lång stund att med köttbullar locka fram honom ur transportburen. Efter en stund så bar Hans ut honom på gräsmattan utanför och jag hämtade bilen. Hemresan gick väldigt bra. Han låg i baksätet med mig och vi stannade så han kunde kissa och sträcka på benen efter någon timme. När vi kom hem så bekantade han sig med övriga familjen (hundar och katter).

De första dagarna var han väldigt trött och sov mycket. Det var inga problem alls med att göra sig hemmastadd. Han accepterades på en gång av våra andra hundar och tog sin plats i flocken. Eftersom vi bor på en skogstomt så hägnade vi in baksidan så han inte skulle gå vilse. Det behövdes inte. Han vet precis var han bor och det konstiga är att han vet var gränsen går till vår granne också utan att vi behövt stänga in framsidan.

Det är så kul att se honom för han står precis vid gränsen och spanar ut över byn. Där kan han stå länge, länge. När han blir less så går han och lägger sig på bron i solen (om det finns någon sol framme). Tobben har inga problem att klara av skogen utan går och springer emot en när man ropar på honom. När vi är ute på promenad så kan ingen tro att han är blind. Han travar på och älskar promenader. När vi tar fram kopplet så skäller och hoppar han för att vi ska ut och gå.

Mat är en annan passion. Vi brukar kliva upp runt fem på morgonen. Då släpper vi ut hundarna och sen får de mat. Innan klockan ringt så börjar Tobben att yla för då är han säker på att han ska svälta ihjäl. Det är knappt han hinner ut för att kissa, för så bråttom in till maten har jag aldrig varit med om att någon har. Vi ger våra hundar mat i tvättstugan och de får snällt vänta utanför tröskeln när vi gör iordning maten. De få minuterna utanför tröskeln är otroligt långa i Tobbens ögon. Han hoppar och skäller, men inte ett steg tar han innanför tröskeln innan det är varsågod. När maten är slut, då är det bråttom ut igen. Efter maten brukar de vara ute någon timme själva. De säger till när de vill komma in. Tobben är en riktig "Husse" hund. När det är tid för att Hans ska komma hem så duger inte jag utan då sitter han vid dörren och väntar. När då husse kommer hem så är lyckan gjord.

Tobben är en fantastisk fin och trevlig hund. Det är en fröjd att få ha honom hemma. Man kan aldrig sluta förvåna sig över hur bra han klarar sig. De som inte tror att en blind hund med Tobbens glada humör kan ha ett riktigt bra hundliv borde få träffa honom. Vi har inte gjort några särskilda saker eller ändrat rutiner för honom utan han klarar av allt det vardagliga.

En rolig sak måste jag berätta. Det tog några dagar så hade han lärt sig vad sitt och ligg betyder. (Med godis kan man lära Tobben allt, tror jag.) Det som vi fått acceptera är att Tobben tror att så fort man sätter sig så är det godis-dags. Eftersom han inte ser så har han tagit lärdom att jag sätter mig eller lägger mig snällt vid era fötter så, vips, kommer det en godis. Inte förrän på senare tid har han förstått betydelsen av att "nu är det slut".

Vi hade alltså en Tobben som i tid och otid kom skuttande fram och tvärt satte sig i väntan på godis :)

/Många hälsningar från Tobben med familj!!!!!




2010: Här kommer en vinterhälsning från TOBBEN i Sundsvall.

Jag har snart bott här ett år och det har hänt en del i mitt liv.

Kalla vinterdagar då temperaturen är -25 C är inte mina favoritdagar har jag insett. Jag har alldeles för lite päls på magen. Matte kallar mig en nakenfis. Inte nog med att det är kallt, snön ställer till ett elände när det är så mycket att Husse får skotta gångar ner till skogen.

När det är så kallt så brukar jag och Husse ligga i soffan och mysa. Jag har tur för husse är mycket hemma på dagarna eftersom han skottar snö hela nätterna. Det gör ingenting att Matte åker till jobbet. Jag bara viftar lite på svansen och kryper upp till husse istället.

Jag har även hittat en favorit. Hon heter Camilla och bor granne med oss. Hon måste vara "godis" tanten. Det finns alltid något gott till mig i hennes fickor.

Varje gång jag ser henne så ylar jag och hoppar på bakbenen, allt för att hon ska komma hit. Jag får ju inte gå dit har matte sagt. Matte litar så mycket på mig att jag får vara ute själv hur länge jag vill då hon vet att jag inte lämnar tomten.

Jag har även lärt känna några barn. De är 4 och 6 år gamla. När de är här så brukar jag krypa upp i deras knä och vi myser hela tiden.

I julas så hände något som tydligen inte var så bra, tyckte alla utom jag. Tomten kom, barnen var spända och förväntansfulla. När det knackade på dörren så var det inte Tomten, utan min “GODIS - tant som kom. Jag såg väl inte att hon hade någon fånig luva och klädd i rött. Snabbt blev jag förvisad till sidan så jag inte skulle avslöja henne. Alla vuxna skrattade. När jag tänkte efter så var det kul i alla fall. Vi fick godis vi också.

Idag har jag varit hos veterinären på en årlig koll och hon tyckte att jag var en man i mina bästa år. Frisk, kry och en glad kille.

Matte har kommit på en väldigt fånig idé. Hon säger att jag väger något kilo för mycket. Det drabbar inte bara mig, utan min kompis Daisy också. Vi får lite mindre mat. Vi tycker det är dumt, men har ingen talan. Det känns som om man ska svälta ihjäl och jag försöker visa det på alla sätt men matte är stenhård. Husse är lite bättre. Vi kan få en liten, liten smakbit ibland om vi sitter riktigt fint i köket.

När vädret tillåter så är vi ute hela familjen och leker. Jag springer och busar med hela familjen. När husse har skottat så finns det mycket att springa på. Jag brukar jaga matte och husse runt på gården. De kan inte smyga för mig utan jag hör exakt var de gömmer sig.

Livet i Sundsvall är inte så tokigt tycker jag.

Hälsa alla i Hägnet från mig.

KRAM

/TOBBEN




2010 dec: Här kommer en hälsning från Tobben med familj. Det har hänt mycket sedan jag kom till Sundsvall. Både bra och dåliga saker.

Båda mina bästa kamrater och hundsyskon i familjen är borta. Först Wilma som fick cancer och bara för 2 veckor sen så blev Daisy så sjuk att det inte gick att bota. Daisy var mattes ständiga följeslagare och min bästa vän.

Som tur är bor Douglas också med mig. Det är egentligen dotterns hund men jag har adopterat honom så nu är han med mig varje dag. Han är ett riktigt busfrö så vi får inte ens ha halsband på oss för matte. Hon säger att våra tänder kan fastna och att vi kan göra illa oss. Jag och Douglas brukar ha dragkamp om leksakerna och när ingen ser på så hoppar vi upp i sängarna och tumlar runt, båda två. Jag har lärt mig mycket kul av Douglas sedan sist.

Nu i sommar har vi varit mycket ute på Rödön, där matte och husse har ett litet torp alldeles vid havsstranden. Dit måste man åka båt och jag tycker det är kul. Det var lite läskigt från början med flytväst men när jag sammankopplade det med att åka båt så blir jag glad när flytvästen är på plats. Jag myser när vi är ute i båten och det inte blåser för mycket. Douglas måste man hålla ett öga på för han tror att man kan hoppa från båten och simma ikapp sjöfåglarna. Dumt va?

Ute på ön så går jag på klipporna och det är en långgrund sandstrand så jag kan gå långt ut i vattnet. Simma vill jag inte utan det får Douglas göra själv. Jag väntar till han kommer in till stranden med pinnarna. Då knycker jag den av honom och han får hämta nya. Jag har också lärt mig att själv gå i trappor, både upp och ner. Håller man rätt på räkningen så styper man inte ens på sista trappsteget, det gäller att ha tungan rätt i mun.

Jag har även varit till veterinären på koll och numer är jag en kändis där. Jag har samma veterinär varje gång och när vi kommer så brukar de tala om för andra mattar och hussar att jag är deras idol. Klarar mig själv fast jag är blind och många är övertygade att jag nog ser lite i alla fall.

Nu när hösten är på intåg igen så måste man fixa lite mysigt. Jag har ett eget krypin under en stor gran på tomten. Den platsen är toppen när det är varmt ute och när det regnar så brukar jag också krypa dit en stund. I dag var jag dit och höstfixade en massa. Jag fick gräva om den lite och provlåg en stund för att se om det blev bra. Husse hade tänkt ta bort träden men när han såg min fina koja så får de stå kvar. Han tyckte att jag lagt ner så mycket arbete och hade inte hjärta att ta bort den.

Ja, nu har jag försökt att berätta lite om min tid så här långt i Sundsvall.

Vi har det jättebra och vill tacka er för det fantastiska jobb som ni gör och som gör det möjligt att fler fyrbenta vänner och fler mattar och hussar får möjligheten att hitta varann.

Hälsa Hundarna i Rumänien från mig.

/Tobben med familj