
Vad som egentligen hände Tobia är oklart. Han kan ha fått en törn av en
bil, eller kanske fått stryk med ett tillhygge. Hans ögon krossades och
lossnade ur ögonhålorna. Otroligt nog lät Tobia´s ägare honom utstå
ohyggliga plågor tre dygn hemma innan han besvärade sig med att komma
med honom till kliniken i Medgidia. Tobia´s syn kunde inte räddas och
debatten fördes huruvida man kunde ge en blind hund ett gott liv.
Erfarenheter från bl.a. Sverige har visat att med hänsyn tagen till
hundens handikapp så har de kunnat leva goda liv trots sin blindhet. Man
beslöt att rädda Tobia då man imponerades stort av hans mod, kämparglöd
och inte minst värdighet.
Tobia är en underbar personlighet. Han är hjärtegod och tillgiven. Trots
sitt handikapp är han nyfiken, och positiv. Han gör sitt bästa att
orientera sig, vilket givetvis inte är lätt i den kaotiska situation som
råder i hägnet. Han har inget emot andra hundar såtillvida att de är
snälla och inte ”buffliga”. Han är också vän med några av katterna som
bor i hägnet. Vi söker till denne fantastiske kämpe ett mycket, mycket
speciellt hem där stor hänsyn tas till hans förutsättningar i alla
situationer. Hemmet ska vara lugnt (utan småbarn) samt ligga i marknivå
med egen trädgård / uteplats. Omgivningen ska vara lugn och utan
farligheter. Finns djur i hemmet ska de inte vara påstridiga. Vi hoppas
att det rätta hemmet ska finnas för denne grabb som är i stort behov av
att få lämna hägnet.
Då Tobia är en av våra handikappade hundar gäller
särskilda villkor för överlåtelsen, läs
mer här.

Bilder från Rumänien |
2009: När vi kom till Arlanda var planet försenat och
vi var väldigt nervösa och spända. När han äntligen kom så tog det inte
lång stund att med köttbullar locka fram honom ur transportburen. Efter
en stund så bar Hans ut honom på gräsmattan utanför och jag hämtade
bilen. Hemresan gick väldigt bra. Han låg i baksätet med mig och vi
stannade så han kunde kissa och sträcka på benen efter någon timme. När
vi kom hem så bekantade han sig med övriga familjen (hundar och katter).
De första dagarna var han väldigt trött och sov mycket. Det var inga
problem alls med att göra sig hemmastadd. Han accepterades på en gång av
våra andra hundar och tog sin plats i flocken. Eftersom vi bor på en
skogstomt så hägnade vi in baksidan så han inte skulle gå vilse. Det
behövdes inte. Han vet precis var han bor och det konstiga är att han
vet var gränsen går till vår granne också utan att vi behövt stänga in
framsidan.
Det är så kul att se honom för han står precis vid gränsen och spanar ut
över byn. Där kan han stå länge, länge. När han blir less så går han och
lägger sig på bron i solen (om det finns någon sol framme). Tobben har
inga problem att klara av skogen utan går och springer emot en när man
ropar på honom. När vi är ute på promenad så kan ingen tro att han är
blind. Han travar på och älskar promenader. När vi tar fram kopplet så
skäller och hoppar han för att vi ska ut och gå.
Mat är en annan passion. Vi brukar kliva upp runt fem på morgonen. Då
släpper vi ut hundarna och sen får de mat. Innan klockan ringt så börjar
Tobben att yla för då är han säker på att han ska svälta ihjäl. Det är
knappt han hinner ut för att kissa, för så bråttom in till maten har jag
aldrig varit med om att någon har. Vi ger våra hundar mat i tvättstugan
och de får snällt vänta utanför tröskeln när vi gör iordning maten. De
få minuterna utanför tröskeln är otroligt långa i Tobbens ögon. Han
hoppar och skäller, men inte ett steg tar han innanför tröskeln innan
det är varsågod. När maten är slut, då är det bråttom ut igen. Efter
maten brukar de vara ute någon timme själva. De säger till när de vill
komma in. Tobben är en riktig "Husse" hund. När det är tid för att Hans
ska komma hem så duger inte jag utan då sitter han vid dörren och
väntar. När då husse kommer hem så är lyckan gjord.
Tobben är en fantastisk fin och trevlig hund. Det är en fröjd att få ha
honom hemma. Man kan aldrig sluta förvåna sig över hur bra han klarar
sig. De som inte tror att en blind hund med Tobbens glada humör kan ha
ett riktigt bra hundliv borde få träffa honom. Vi har inte gjort några
särskilda saker eller ändrat rutiner för honom utan han klarar av allt
det vardagliga.
En rolig sak måste jag berätta. Det tog några dagar så hade han lärt sig
vad sitt och ligg betyder. (Med godis kan man lära Tobben allt, tror
jag.) Det som vi fått acceptera är att Tobben tror att så fort man
sätter sig så är det godis-dags. Eftersom han inte ser så har han tagit
lärdom att jag sätter mig eller lägger mig snällt vid era fötter så,
vips, kommer det en godis. Inte förrän på senare tid har han förstått
betydelsen av att "nu är det slut".
Vi hade alltså en Tobben som i tid och otid kom skuttande fram och tvärt
satte sig i väntan på godis :)
/Många hälsningar från Tobben med familj!!!!!
2010: Här kommer en vinterhälsning från TOBBEN i Sundsvall.
Jag har snart bott här ett år och det har hänt en del i mitt liv.
Kalla vinterdagar då temperaturen är -25 C är inte mina favoritdagar har
jag insett. Jag har alldeles för lite päls på magen. Matte kallar mig en
nakenfis. Inte nog med att det är kallt, snön ställer till ett elände
när det är så mycket att Husse får skotta gångar ner till skogen.
När det är så kallt så brukar jag och Husse ligga i soffan och mysa. Jag
har tur för husse är mycket hemma på dagarna eftersom han skottar snö
hela nätterna. Det gör ingenting att Matte åker till jobbet. Jag bara
viftar lite på svansen och kryper upp till husse istället.
Jag har även hittat en favorit. Hon heter Camilla och bor granne med
oss. Hon måste vara "godis" tanten. Det finns alltid något gott till mig
i hennes fickor.
Varje gång jag ser henne så ylar jag och hoppar på bakbenen, allt för
att hon ska komma hit. Jag får ju inte gå dit har matte sagt. Matte
litar så mycket på mig att jag får vara ute själv hur länge jag vill då
hon vet att jag inte lämnar tomten.
Jag har även lärt känna några barn. De är 4 och 6 år gamla. När de är
här så brukar jag krypa upp i deras knä och vi myser hela tiden.
I julas så hände något som tydligen inte var så bra, tyckte alla utom
jag. Tomten kom, barnen var spända och förväntansfulla. När det knackade
på dörren så var det inte Tomten, utan min “GODIS - tant som kom. Jag
såg väl inte att hon hade någon fånig luva och klädd i rött. Snabbt blev
jag förvisad till sidan så jag inte skulle avslöja henne. Alla vuxna
skrattade. När jag tänkte efter så var det kul i alla fall. Vi fick
godis vi också.
Idag har jag varit hos veterinären på en årlig koll och hon tyckte att
jag var en man i mina bästa år. Frisk, kry och en glad kille.
Matte har kommit på en väldigt fånig idé. Hon säger att jag väger något
kilo för mycket. Det drabbar inte bara mig, utan min kompis Daisy också.
Vi får lite mindre mat. Vi tycker det är dumt, men har ingen talan. Det
känns som om man ska svälta ihjäl och jag försöker visa det på alla sätt
men matte är stenhård. Husse är lite bättre. Vi kan få en liten, liten
smakbit ibland om vi sitter riktigt fint i köket.
När vädret tillåter så är vi ute hela familjen och leker. Jag springer
och busar med hela familjen. När husse har skottat så finns det mycket
att springa på. Jag brukar jaga matte och husse runt på gården. De kan
inte smyga för mig utan jag hör exakt var de gömmer sig.
Livet i Sundsvall är inte så tokigt tycker jag.
Hälsa alla i Hägnet från mig.
KRAM
/TOBBEN
2010 dec: Här kommer en hälsning från Tobben med familj. Det har hänt
mycket sedan jag kom till Sundsvall. Både bra och dåliga saker.
Båda mina bästa kamrater och hundsyskon i familjen är borta. Först Wilma
som fick cancer och bara för 2 veckor sen så blev Daisy så sjuk att det
inte gick att bota. Daisy var mattes ständiga följeslagare och min bästa
vän.
Som tur är bor Douglas också med mig. Det är egentligen dotterns hund
men jag har adopterat honom så nu är han med mig varje dag. Han är ett
riktigt busfrö så vi får inte ens ha halsband på oss för matte. Hon
säger att våra tänder kan fastna och att vi kan göra illa oss. Jag och
Douglas brukar ha dragkamp om leksakerna och när ingen ser på så hoppar
vi upp i sängarna och tumlar runt, båda två. Jag har lärt mig mycket kul
av Douglas sedan sist.
Nu i sommar har vi varit mycket ute på Rödön, där matte och husse har
ett litet torp alldeles vid havsstranden. Dit måste man åka båt och jag
tycker det är kul. Det var lite läskigt från början med flytväst men när
jag sammankopplade det med att åka båt så blir jag glad när flytvästen
är på plats. Jag myser när vi är ute i båten och det inte blåser för
mycket. Douglas måste man hålla ett öga på för han tror att man kan
hoppa från båten och simma ikapp sjöfåglarna. Dumt va?
Ute på ön så går jag på klipporna och det är en långgrund sandstrand så
jag kan gå långt ut i vattnet. Simma vill jag inte utan det får Douglas
göra själv. Jag väntar till han kommer in till stranden med pinnarna. Då
knycker jag den av honom och han får hämta nya. Jag har också lärt mig
att själv gå i trappor, både upp och ner. Håller man rätt på räkningen
så styper man inte ens på sista trappsteget, det gäller att ha tungan
rätt i mun.
Jag har även varit till veterinären på koll och numer är jag en kändis
där. Jag har samma veterinär varje gång och när vi kommer så brukar de
tala om för andra mattar och hussar att jag är deras idol. Klarar mig
själv fast jag är blind och många är övertygade att jag nog ser lite i
alla fall.
Nu när hösten är på intåg igen så måste man fixa lite mysigt. Jag har
ett eget krypin under en stor gran på tomten. Den platsen är toppen när
det är varmt ute och när det regnar så brukar jag också krypa dit en
stund. I dag var jag dit och höstfixade en massa. Jag fick gräva om den
lite och provlåg en stund för att se om det blev bra. Husse hade tänkt
ta bort träden men när han såg min fina koja så får de stå kvar. Han
tyckte att jag lagt ner så mycket arbete och hade inte hjärta att ta
bort den.
Ja, nu har jag försökt att berätta lite om min tid så här långt i
Sundsvall.
Vi har det jättebra och vill tacka er för det fantastiska jobb som ni
gör och som gör det möjligt att fler fyrbenta vänner och fler mattar och
hussar får möjligheten att hitta varann.
Hälsa Hundarna i Rumänien från mig.
/Tobben med familj |