www.hundhjalpen.se



IRENE (nu ALICE)

I utkanten av Cernavoda – där staden möter landsbygden – satt en valp i ett dike och försökta äta upp kastat skräp. Det märktes att hungern rev i magen då det valpen så förtvivlat gnagde på var ett tomt mjölkpaket. Revbenen och ryggraden var framträdande och blicken matt och förtvivlad. Den lilla valpen lyftes upp och togs med till hägnet. Där har nu Irene vuxit upp till en vacker, ung tik vid god hälsa.

Irene är en mycket kärvänlig ung tik som väldigt gärna vill kela och mysa. Hon är ännu lite blyg så det tar en liten stund innan hon kan slappna av och njuta till fullo av kontakten. En vänlig hand och en mjuk röst gör Irene lycklig och snart är svansen på topp och ögonen lyser. I sin hundgrupp har Irene en lite undanskymd roll men verkar trivas med det. Hon fungerar bra tillsammans med både hanar och tikar och har visat en vänligt intresse för hägnets katter. Vi söker till denna mjuka och goa tik ett tryggt och kärleksfullt hem där hon får komma till sin rätt och bli en älskad familjemedlem. Irene bor gärna med en annan snäll hund eller varför inte en katt.

2010: Alice har nu varit hos oss i snart två månader. Det var en omtumlande första tid för både henne och oss, men nu har vi hittat en bra balans i vår "flock".

De dryga femtio milen hem ifrån Arlanda gick bra, men de första dagarna morrade hon åt framförallt vår minsta kille, trots att de bara sågs på avstånd. Hon tydde sig dock till oss vuxna och med oss gick det bra. Det tog lång tid innan hon ville undersöka hela huset, utan hon kände störst trygghet vid sin bädd.

Nu funkar hon som sagt mycket bra i familjen, men vill gärna tala om för besökare att de helst bör stanna på utsidan dörren. Har de ändå "fräckheten" att komma in, så smyger hon omkring och kikar fram bakom hörn och småmuttrar att hon inte är helt nöjd med situationen. Detta går dock också bättre och bättre, och häromdagen kunde ena sonens kompis klappa och gosa med henne utan problem.

Då Alice skulle besiktigas, var det tänkt att det skulle göras här hemma eftersom veterinären ändå skulle komma och vaccinera våra hästar. Det gick inte så bra, hon gömde sig bakom mig hela tiden. Men vår fantastiska veterinär Jessica Dorneus (som själv har en gatuhund), föreslog att vi skulle komma upp till kliniken under några dagar och träna, för att sedan kunna göra besiktningen. Det fungerade utmärkt, och duktiga Alice kunde redan vid tredje besöket få sitt protokoll med UA på alla punkter!

Hon är fortfarande mycket försiktig, men ändå nyfiken och vill snart undersöka det som först verkar läskigt. Det kan vara en påse som någon slängt på marken, eller snowracern som ska med på promenad, lastad med barn. Möten med främmande hundar och människor är inga problem, hon bryr sig inte.

Snön tycker hon är fantastiskt rolig. Hon galopperar som en greyhound i den djupaste snön, och doppar gärna hela ansiktet! Det är också roligt att lära sig nya saker, som "sitt", "stanna", och "vacker tass". Man får ju godis då, så det är jättetrevligt!

Klippa klorna är inte lika roligt, men det går bra om man tar några åt gången, och åka bil är absolut inte kul- då kräks man ju. Vi har testat "D.A.P", må-bra-feromoner, som man puffar i luften en stund innan stressituationer, men det verkar inte ha någon större effekt.

Vägen mot att bli en "Svenssonhund", har som sagt varit lite krokig men vi är på god väg, och Alice har för det mesta rätt inställning.

Hon älskar gos och massage, och barnen får t.o.m. lyfta på hennes läppar och titta på hennes tänder! Livet i Sverige är helt klart schysst, om man bara får ta allt i en lugn takt.

/Hälsningar Alice, genom matte