|
Inga hittades på gatan i staden Medgidia. Saras personal passerade en
upprörd folksamling och när man tittade efter såg man att de sparkade på
en stackars, hårlös hund. Inga låg skräckslagen tryckt mot marken och
visste inte hur hon skulle ta sig därifrån. Blicken i hennes ögon var
fylld av rädsla och smärta. Givetvis ingrep man genast och Inga bars
till en väntande bil och kördes omgående till hägnet för vård. Efter det
svåra skabbangreppet har nu hennes vackra päls nästan vuxit ut helt och
Ingas skönhet börjar framträda.
Inga är en mycket snäll och vänlig tik, med en något försiktig
framtoning. Trots sina svåra upplevelser vill hon gärna ha mänsklig
närhet, kramar och kel. Hon tar inte för sig så mycket än, men gör
framsteg och utvecklas mycket positivt. Hon fungerar bra med andra
hundar av båda könen. Till Inga söker vi ett lugnt och tryggt hem där
hon får bli en älskad och omhuldad familjemedlem. Finns barn i hemmet
bör de inte vara under skolåldern.
Bilder från Rumänien |
|
Jag heter Flinga och nu ska jag berätta hur det var
att komma till Sverige. Jag hette Inga i Rumänien. Men min nya matte sa
Flinga till mej när vi möttes i Medgidia. Först åkte vi till Cernavoda
och där fick jag ta mej en dusch. För hel och ren ska man va ...
På flygplanet fick jag sällskap med Victor och Emmy som skulle åt samma
håll. Men matte såg jag inte av. Hon satt nog i något annat utrymme.
Efter en stund fick vi gå ur burarna. Där stod en massa människor som
kvittrade och pladdrade och tittade på oss. Golvet var blankt och
halkigt. Men det gick att både kissa och bajsa på det, så då gjorde jag
det.
Sen åkte vi bil och jag sov. Sen sa matte att vi var framme. Det var
alldeles vitt och kallt på marken. Det gick att kissa på det också. Det
första vi råkade på i huset var en svart labb-pojke. Jag nosade på honom
och sen sa jag "ska vi leka?" Men han var så trög så det blev inget.
Han såg bara yrvaken ut. Det kanske var för att klockan bara var 5 på
morronen. I köket satt det en massa katter uppradade på bordet och
stirrade på mej. Vet ni vad dom sa? Jo - "VAD har matte nu dragit hem?"
Det var ju inte speciellt trevligt sagt så jag låtsade som om jag inte
sett dom. Så jag svepte förbi dom in i huset samtidigt som jag sa till
labben att "nu hädanefter är det jag som bestämmer - bara så att du vet
..." Ok, sa han, jag är van... Senare på dagen kom katterna fram till
mej och hälsade. Sa att dom tyckte det var OK att jag flyttade in. Hade
väl dåligt samvete...Och så slickade dom mej - med dom där löjligt små
tungorna!
Matte och jag åkte flera gånger till ett ställe där det fanns många
vovvar med sina hussar och mattar. Det lät "klick" överallt och massor
av godis fanns det. Jag kom på snart att om jag tittade upp på matte så
sa det klick och jag fick godis. Hur enkelt som helst. Fast det fanns
dom som inte fattade det. Jag hade lust att gå fram till dom och visa...
Men jag hade fullt upp med matte för att hålla henne igång. Och så blev
jag ju så mätt! Ja vi rumäner är nog lite smartare.
En annan gång åkte labben och jag till ett ställe där det fanns en
jättestor boll som var ivägen överallt. Jag var jätteduktig på att
undvika bollen. Dom hade lagt ut godis alldeles intill bollen, dom
luringarna. Men jag lyckades med min precisionsförmåga ta godiset utan
att nudda vid bollen. Skickligt tyckte jag själv. Men labben han gick ju
på bollen stup i ett. Ja, ni vet ju hur klumpiga labbar är!
En gång smet labben och jag ifrån matte uppe i skogen. Hon höll ju ändå
bara på att stängsla en hage. Men tror ni inte att så fort vi hade
seglat iväg så började hon skrika och vissla. Och springa omkring, fram
och tillbaka och skrika på oss. Och sen kom hon på cykel och fortsatte
vissla och skrika. Tror hon att vi är döva? För våran del hade hon inte
behövt ta i så. Vi hade koll på henne hela tiden så att hon inte skulle
komma bort. Men sen slog det oss att hon kanske inte hittar hem själv
utan oss, så då gick vi hem. Och då kom hon ju efter.
I somras kom Bella, hon också från Medgidia. Fast henne går det inte att
leka med. Hon är så liten så jag ser henne inte. Och strax före jul kom
Amata. Hon är nästan lika stor som jag så henne ser jag och kan leka
med. Fast hon ser inte mej, sa matte, men vi leker i alla fall.
Hälsningar!
Flinga
Tack Hundhjälpen för en underbar vovva!
matte Britt-Marie Malm |
