|
2008 mars: Nu har Lisa varit här i lite mer än fem månader (hon kom till Arlanda 2007-10-19), och allt har gått över förväntan!
Dagarna innan jag hämtade henne på Arlanda var jag oerhört nervös för att det skulle bli alltför svårt att hantera hennes eventuella rädslor, att hon inte skulle komma tillrätta osv osv. Jag har visserligen växt upp med hund i familjen, men Lisa är den första hunden som jag ensam varit ansvarig för, så
det var väldigt nervöst. Men Lisa har visat gång på gång att jag inte hade någon anledning till oro.
Hon tog glatt emot köttbullarna och vattnet hon fick på flygplatsen, och jag
fick bevis på hennes nyfikenhet redan i bilresan hem, då hon spanade på alla
bilar vi mötte under resan hem till Västerås.
När vi kom innanför dörren till min lägenhet tittade hon genast upp på mig och viftade snabbt på sin lilla svansstump som för att säga "så nu bor jag här, toppen!"
Jag misstänker att Lisa har bott i en familj även tidigare, för hon har inte reagerat särskilt på någonting inomhus (förutom trapphuset, som var väldigt läskigt i början). Kopplet var t.ex. från första dagen associerat med något bra, och hon pussar glatt på det varje gång jag tar fram det för en
promenad.
Jag har en katt sedan tidigare, Mr Snuggles, och till en början var han långt ifrån överförtjust över det nya tillskottet till vår lilla familj. Han var rädd för Lisa, som var väldigt kaxig mot honom, och han undvek henne genom att gå uppe på bokhyllor, skrivbord och den stora tv-hyllan. Det hände dock att han ramlade ner (han har lite dålig balans för att vara katt) eller var tvungen att gå ner för att komma till maten eller till lådan, och då var Lisa genast där och bet och skällde på honom. Jag var väldigt orolig i början och trodde att de aldrig skulle komma överens, men efter tre veckor så var de helt plötsligt (över en natt) bästa vänner. Nu sover de tillsammans i sängen och leker de som galningar varje dag. Mina vänner som kommer hit på besök tycker det ser ut som att de slåss på blodigt allvar, eftersom både klor och tänder är med i leken, men jag som vet hur det var
när det var på allvar ser att det bara är lite kärleksfullt syskongnabb.
Lisa "pratar" en hel del, särskilt när hon njuter (som när man kliar henne) och när hon leker med lilla Mr Snuggles eller andra hundar. Hon är också väldigt pussig och slickar på det mesta: folk hon möter, andra hundar, mig, kopplet, Mr Snuggles, osv. För övrigt är hon oerhört social och trampar av
glädje varje gång jag får besök, och det bästa som finns är att ligga mellan två personer i soffan, så att båda kan klappa henne.
Nyår var väldigt jobbigt, eftersom vi bor i ett område där det smälldes väldigt mycket både före och efter nyårsafton, vilket skrämde Lisa väldigt mycket. Dagarna runt nyår, när det smällde som mest, ville Lisa inte gå ut alls när folk hade börjat smälla och därmed kom hon bara ut en gång om
dagen, vilket självklart var jobbigt för henne. Hon fick ordentliga doser med Valerina, men det verkade inte hjälpa alls mot oron och rädslan. Hon låg under sängen, bakom soffan eller under diskbänken större delarna av dagen och ville inte alls bli klappad eller gosad med, som annars. Så fort smällarna slutat var hon dock tillbaka till sitt gamla glada jag, om inte ännu gladare än tidigare.
Efter att ha gett henne lite olika sorters godis så har jag märkt att Lisa har en väldigt känslig mage, och det har blivit några olyckor på vardagsrumsmattan under nätterna när hon har ätit något nytt dagen innan. Det har såklart inte varit roligt för någon av oss, så jag har lärt mig att inte ge henne för mycket nya saker, utan hålla mig till det som vet att hon tål, hur sugen hon än är på andra saker ibland. Så nu håller vi oss till ett speciellt torrfoder och godiset består bara av tuggpinnar, ett grisöra då och då samt lite köttbullar.
Lisa är lättlärd och hon kunde kommandon som "sitt", "ligg" och "kom" väldigt tidigt. Hon är (dessvärre?) också väldigt envis och kan bli tjurig om hon tycker att man styr för mycket över henne. Tvång är inte alls populärt i Lisas värld...
Vi har en skog alldeles i närheten, där Lisa tycker väldigt mycket om att gå. Den var lite läskig i början, med alla nya dofter och ett konstigt underlag att gå på, men nu är det favoritstället för promenader. Hon har fått gå lös där sedan länge, vilket har gått väldigt bra de allra flesta
gånger. Det har hänt vid några tillfällen att hon fått syn/vittring på en hare eller en fågel och sprungit iväg, men hon har alltid kommit tillbaka snabbt när jag ropat bestämt efter henne.
Det finns ganska många andra hundar här i närheten, och Lisa har fått hälsa på merparten av dem. Dessvärre är de flesta betydligt större än henne, vilket skrämmer henne och hon backar undan. Tre stycken har hon hur som helst blivit väldigt bra kompis med, och hon blir oerhört glad varje gång vi
ser dem på våra promenader. En av dessa är en liten Chihuahua som är adopterad från Spanien för ett antal år sedan. Han och Lisa verkade genast förstå att de hade något gemensamt och blev nära kompisar.
Som sammanfattning kan jag säga att Lisa har funnit en bra plats i vår lilla familj, man märker att hon känner sig älskad och sedd och hennes självförtroende verkar ha blivit betydligt bättre. Jag tror att hon skulle trivas med en mjuk liten hundkompis (som är lite mindre än hon själv), och Jag har planer på att eventuellt skaffa en i framtiden (helt klart frånhundhjälpen även då). Vi får se hur det passar med nytt boende till nästa år.
Tack till alla er på Hundhjälpen och tack alla ni andra som tagit hem en hund! Det ger oss alla så mycket, både människor och hundar.
/Många varma hälsningar från Lisa och matte Carin i Västerås!
2013 mars: Det var över fem år sedan jag hämtade Lisa på Arlanda nu, och ett bra tag sedan jag uppdaterade er om hur hon har det. Det har förstås hänt mycket sedan sist. Lisa har blommat upp ännu mer än hon gjort senast jag skrev, och älskar det mesta i livet. Särskilt godis, skogspromenader och mys på sängen.
Hon har blivit lite mer vaktig än hon var tidigare, och är mån om att tala om för mig att det händer saker ute i trapphuset då och då. Oftast är det, som tur är, inga problem att få tyst på henne när hon sätter igång, så länge det inte kommer in någon i lägenheten som hon inte är beredd på. Över lag har Lisa blivit mycket mer verbal de senaste åren. Jag fick en chock en kväll för några år sedan, när hon, efter att jag ätit middag och ställt ifrån mig tallriken på ett sidobord, plötsligt började gläfsa på mig och dansa runt i vardagsrummet, samtidigt som hon slängde trånande blickar mot min tallrik. Hon hade tydligen bestämt sig för att det inte längre lönade sig tillräckligt mycket att tigga lite tyst efter mattes matrester, utan provade en pratigare variant i stället. Jag vet att det kan låta lite ohyfsat och otrevligt, men det är obegripligt sött hur hon gör det, och säger jag till henne att sluta tigga så gör hon det på en gång. Så det har blivit till en liten lek mellan oss nu, gläfsandet och dansandet.
Något som också utvecklats mer och mer ju längre Lisa varit här är hennes otroliga närhets- och gosbehov. Hon vill alltid vara så nära mig det någonsin går när vi är hemma. Sätter jag mig i soffan så tar det inte många millisekunder innan hon flyger upp bredvid mig och lägger sitt huvud i mitt knä. Ännu bättre är det när vi har besök, och hon kan tränga sig in mellan mig och gästen. Trångt är mysigt, i Lisas värld.
Det allra bästa i gosväg är på helgmorgnarna, när vi har tid att ligga och dra oss lite. Då brukar hon krypa upp på min mage och bara ligga och riktigt njuta över att få vara nära sin matte. Vore det inte för att vi båda var tvungna att gå på toaletten så småningom så skulle hon med nöje ligga så hela dagarna. Och det blir förstås lite svårare att ta mig upp när jag har en sådan liten mysgris på mig, som ligger och skickar massor med kärlek med sin blick, och ber mig att aldrig, aldrig någonsin resa mig igen.
Så det har varit en del utveckling på flera fronter sedan sist, men den allra största förändringen är att Lisa numera har en adoptivsyster vid namn Signe. Signe är även hon adopterad via Hundhjälpen (hon hette tidigare Rudy), och kom till oss i september 2012. Jag var inställd på att det kunde bli en del bråk i början, eftersom båda två är relativt dominanta, och dessutom hyfsat nära varandra i ålder (Signe är två år yngre enligt deras pass). Men det visade sig att den oron var helt obefogad. De har kommit väldigt bra överens från första början, vilket är en oerhörd lättnad. Visst, ibland kan det kanske uppstå lite avundsjuka (dock ingen som tagit sig allvarligare former än att en av dem tittar på mig med lite ynklig blick), även om jag gör mitt allra bästa för att dela min tid, uppmärksamhet och allt godis så rättvist jag bara kan, men på det stora hela så har Lisa levt upp sedan Signe kom till oss. Inte för att Lisa verkade olycklig innan, men jag tycker att hon är ännu gladare och piggare nu, och hon har glatt delat med sig av näst intill allt här hemma. De busar ofta med varandra nu, och när jag är borta någonstans så ligger de alltid tillsammans på sängen när jag kommer hem. Lisa nästan alltid placerad mitt på min huvudkudde, som är den enda heliga platsen i lägenheten. Den enda platsen som Signe inte får ta ifrån henne. Den huvudkudden har Lisa och jag delat i över fem år, och hon har inga planer på att dela med sig av just den. Och hon var ju här först, och är den som bestämmer hemma, så något måste ju få vara lite heligt, och hennes alldeles egna.
/Carin Vidner |
