|
2007: Hejsan, om ni går in på www.mostad.se/dogs så kan ni där se bilder på Dennis och Java. (Vi har inte sorterat några bilder, utan lagt upp alltihopa, även de suddiga bilderna :-)
Allting går bra och för var dag som går så verkar Dennis bli både säkrare och tryggare. Vi har märkt att han morrar ibland när någon närmar sig tex vardagsrummet och soffan där han ligger och i vissa situationer om någon närmar sig honom liksom ovanifrån, då blir han rädd. Detta är något vi får jobba med och förhoppningsvis är det inte något svårt att jobba bort. Igår kom grannen ut (äldre man) från lägenheten mitt emot och då drog han direkt ned för trapporna så lillmatte fick gå ned och hämta upp honom igen. Han trivs mycket bra med vår blandras tik Java och de busar och leker om vartannat. Båda sover i sängen hos husse och matte. Dennis älskar verkligen att bli upplyft, att få ligga i famnen och få kärlek och gos kan han göra hur länge som helst. Vi tränar på det där med rumsrenhet och det går väldigt bra även om en olycka fortfarande händer då och då. Kort sagt, Dennis har kommit mycket bra in i sin nya familj och vi älskar honom helhjärtat!
Hälsningar från hela familjen Mostad
2008-08-04
Dennis from Heaven
En mörk och ganska kall januari-söndag 2007 stod vi, hela familjen, förväntansfulla ute på Arlanda och väntade och väntade. När skulle planet landa? Till slut kom hon, kvinnan från Hundhjälpen, med två stora transportburar innehållandes fyra hundar från Rumänien. Vi, familjen, var laddade med hundkoppel, vatten och köttbullar och vi hoppades att vårt första möte med vår
adoptionshund, Dennis, skulle gå bra.
Längst in i ena hörnet av transportburen satt Dennis, alldeles ihopkrupen och kikade lite nyfiket ut på vad det var som hände. Resan hade varit lång och han var både törstig och hungrig. Med hjälp av köttbullarna lyckades vi locka ut honom ur buren. Köttbullarna smaskade han i sig jättefort och efter en stund satte vi försiktigt på honom kopplet. Det gick rätt bra men då maken skulle promenera iväg med honom blev det stopp! Dennis vägrade röra sig. Maken försökte då kärleksfullt böja sig ned för att hjälpa ”kraken” vilket resulterade i att Dennis morrade och nafsade efter makens händer. Som tur var så fick vi hjälp och lite uppmuntran av kvinnan från Hundhjälpen. Dennis sveptes in i den nyinköpta babyblåa hundfilten och placerades i mattes armar och sedan bar det av hemåt utan fler problem.
Därhemma väntade vår lilla blandrasflicka Java totalt omedveten om att från och med nu skulle det bli andra bullar.
Dennis och Java anpassade sig förvånansvärt snabbt till varandra, eller, Dennis tog täten och Java hängde bara med. Den allra första kvällen trodde vi att Dennis kanske hade någon form av njurfel, detta för att han kissade cirka 11 ggr på diverse olika ställen i lägenheten. Vi enades dock om att han troligtvis var superstressad och nervös av allt det nya; både nytt hemland, ljud, lukter, människor och en ny hund. Till middag den kvällen fick Dennis kokt kyckling med ris och det slukade han som om det vore hans sista måltid på jorden.
Nu har Dennis varit vår familjemedlem i lite drygt 1 ½ år och om någon hade kunnat tala om för mig/oss innan vad det skulle innebära att ta hand om en liten rumänsk hittehund – så skulle vi inte ha kunnat förstå det. Att man kan känna sådan glädje för en annan liten levande varelse, att man själv skulle växa som människa, det hade vi nog inte förväntat oss. Dennis har inte alla gånger varit lätt att tampas med. Han har haft en del olater som vi har fått jobba med för att få bort. Till exempel i början, då morrade han åt alla som kom in i vardagsrummet när han låg i soffan och det tog även ett tag innan vi fick honom att förstå vem/vilka det var som var flockledare hemma hos oss.
Den allra första tiden var Dennis rädd för i princip det mesta. Vi fick lugnt och metodiskt vänja honom vid skidåkare i skogen, löpare, stavgångare, barnvagnar, läskiga papperskorgar och ja, det mesta som var nytt och okänt. Den första veckan lyckades han skrämma livet ur oss. Händelsen var den att jag och maken tog en kvällspromenad med hundarna. Det var en riktigt kall och mörk vinterkväll. När vi kom fram till ett elljusspår i skogen tyckte vi att vi kunde släppa båda hundarna en liten stund, så att de fick springa lite. I precis samma ögonblick kom tre skidåkare med pannlampor i hög fart emot oss. Java skällde i högan sky och Dennis – stack som en avlöning! Han bara försvann! Vi delade på oss och började ropa och locka och leta efter Dennis. Efter cirka 15 minuter – som kändes oerhört mycket längre, mötte jag husse och Dennis komma gående. Maken hade följt samma väg som vi hade gått och när han kom fram till porten vid huset där vi bor satt Dennis där och väntade! Vi satte på kopplet och gick tillbaka till elljusspåret och tränade på att möta skidåkare.
Idag är Dennis en helt annan hund än då för 1 ½ år sen. Han är mycket trygg med oss i familjen och han trivs allra bäst när vi alla är tillsammans. Han är säker i ”sin” skog och hälsar både på människor och hundar utan problem. Frisk och kry är han och vi har bara besökt veterinären då han har fått sina vaccinationer. Aptiten är det inget fel på, Dennis verkar i stort
sett alltid vara utsvulten och vi får bevaka honom så han inte lyckas psyka bort Java från hennes matskål, så han kan gå dit och tömma även den. En rolig egenhet som han fortfarande har kvar, är att han gärna letar efter vatten. Bl.a. hoppar han ned i badkaret och slickar på kranen eller dricker det lilla vatten som ligger kvar i karet.
Första sommaren med Dennis så var hela familjen på fjällvandring och båda hundarna var med. När vi då såg Dennis springa, med glädje, efter en fågel som retsamt höll sig på ganska låg höjd, med sina öron fladdrandes i vinden, ja, då svällde hjärtat av lycka hos oss alla i familjen. Vid ett annat tillfälle när jag var ute med hundarna och såg Dennis yr av glädje, jagades en fjäril, ja, då blev jag också yr av glädje, inuti!
Ett besök på Fårö blev det också första sommaren. Dennis visade sig inte alls vara lika tuff som Java (trots att det är han som gärna bestämmer hemma) när de båda träffade på får, för första gången. Java var väldigt nyfiken och gick fram och försökte hälsa, men Dennis lämnade inte vår sida för att närmare undersöka dessa underliga djur. Han satt på tryggt och långt avstånd, bredvid oss och iakttog fåren.
Fler djurmöten blev det. Under årets midsommarhelg då vi stötte på några kossor i en hage. Detta resulterade i att båda våra ”tuffa” hundar kröp som amfibiebilar förbi hagen, livrädda för dessa stora och mycket konstiga varelser. Vi fick oss alla ett gott skratt.
Dennis har anpassat sig helt efter rytmen i familjen och det bästa som finns är att efter morgonpromenaden snabbt äta upp frukosten för att sedan ta sig in till någon av de sovande tonårsdöttrarnas sängar – för fortsatt mys och sömn.
Alla i familjen förundras över hur denna lilla hund, som vi undrade vad han egentligen var för en liten filur när han först kom till oss, nu så självklart är en fullfjädrad medlem av vår familj. Trots att han nafsat efter oss alla vid några tillfällen och faktiskt även efter en kamrat till en av döttrarna och som han alltid verkade ha ett horn i sidan till (det har gått över nu, träning, träning, träning…) och trots alla toapappersrullar som Dennis med vild glädje och energi har bitit sönder. Jag vet inte hur många gånger som jag har fått ett mms med en bild på Dennis liggandes i en enorm hög av toapapper från någon av döttrarna, man kan bara le.
Trots allt hundhår som han fäller och alla gånger som han har lyckats hoppa upp på borden och snabbt glufsat i sig det som ev. lämnats kvar där och trots hans idoga, knäppa grej att kissa – gärna i sängarna, både hos oss och hos dom vi besökt (detta beteende verkar han som tur var ha slutat med!) Ja… trots allt detta så är adoptionen av Dennis en av de bästa saker som vi gjort i vår familj. Vi kallar honom Dennis from Heaven – ibland är det nog så att det är han som har hjälpt oss och inte tvärtom…
Hälsningar från Familjen Mostad |
