|
2007 juni: En dryg månad har nu gått. Det känns som
en evighet sedan, när vi stod där på Arlanda med fjärilar i magen och
väntade hem våra tjejer. Vi hade längtat sååå och nu äntligen skulle vi
få se dom på riktigt, röra vid dom. När planet väl hade landat började
en väntan som kändes fruktansvärt lång, ca 45 minuter, men det kändes
som en evighet! Sedan, äntligen, kom de ut i ankomsthallen i sina burar,
ett ögonblick som inte går att beskriva, det måste upplevas! Tårarna
rann och hjärtat gjorde volter! Anda kom ur sin bur nästan direkt och
var tacksam för lite köttbullar och tog det hela mycket lugnt. Lia
däremot, hon hade visst kämpat emot rätt duktigt nere i Bukarest och
fått dubbel dos lugnande inför resan, ville inte komma ut alls. Lite
köttbullar smakade bra men gå ut ur buren? Aldrig i livet! Slutligen
lyfte vi över henne i vår egen transportbur. Resan hem gick bra, de sov
i princip hela vägen. Lia, när hon väl lämnade buren, hittade upp i
soffan efter 5 minuter och slocknade där. Anda tyckte att "inomhus"
verkade läskigt och var mycket försiktig inledningsvis, stannade i
hallen och somnade även hon. Anda var rumsren redan från början, Lia
kissade och bajsade inne totalt två gånger, efter det helt rumsren! De
var båda väldigt försiktiga första veckan, mycket nytt att vänja sig
vid, halsband, koppel, nya omgivningar, oss, katterna etc., men nu är
tjejerna så duktiga!
Anda är "envis som en gammal get", men har lärt sig sitt, stanna
(ibland), tack, varsågod och börjar få in att man går på vänster sida på
promenaderna. I skogen är hon lugn och nyfiken, ibland lite för nyfiken
men hon håller sig alltid inom synhåll. Promenaderna ägnas mest åt att
utforska varenda dike, rishög eller vedstapel. Vi funderar på om det är
något som sitter kvar sen tiden på gatan... att hon letar "sov- eller
reträttplatser/gömställen".....? Annars älskar hon att ligga på tomten
och bara kolla läget. Sedan kan hon få ett litet "rymningsryck". Då
hittar jag henne med all säkerhet under grannens lekstuga eller med att
försöka ta sig in under friggan...??! Vill inte så gärna busa "bus". Hon
verkar mer tycka om att bli jagad. Då är hon lycklig.... Hon är så
fin!!! Så mjuk och vänlig.. men envis!!! Besöken hos veterinären klarade
hon med flygande fanor! Hur cool som helst. Om det var för att hon var
vettskrämd eller för att det skulle gå fort vet vi inte!
Favoritplatsen är en korgstol i vardagsrummet eller ena hörnet i köket.
Men egna sängen kan duga till nöds....
Lia är en liten "knasfia"; älskar tennisbollen, kan jaga den nästan hur
länge som helst, "bockandes" runt tomten som en liten ponny! Annars är
favoritsysselsättningen att vara familjens scout. Alltid vara den som
kollar läget, varnar om det kommer nå´n... eller när hon TROR att det
kommer nå´n!! Men som goda flockledare tränar vi på att få henne att
slappna av och låta oss göra grovgörat. Hon vill gärna "busa" och få med
Anda i leken som dessvärre inte är särskilt intresserad... Då duger det
med mattes byxben eller tofflor, leksakerna brukar också fungera. Hon
som var så rädd den första tiden, låg som en liten trasselsudd på
gräsmattan de första dagarna, som slogs för sitt liv hos veterinären
(var tvungen att söva henne!!), hon är tuffare än tuffast! Klarar
promenader genom byn som ingenting. Anda har svansen nästan helt mellan
benen långa sträckor. Men det håller också på att lösa sig. Lia travar
på med hög nos- och svansföring. Människor är fortfarande jätteläskiga
för Anda, men mindre otäcka för Lia. Har dom en godis kan hon i allafall
fundera på att ta den. Bilar, mopeder och cyklar är också farliga
fortfarande, men även där går det allt bättre. Bara vi stannar när dom
kommer så skäller ingen av dom. Det har dom också lärt sig. Inkallning
är ett kapitel för sig; men vi jobbar på det!
Dom rök ihop ett par gånger första veckan men är nu såta vänner.
Småbusar lite inne, går bredvid varandra på promenader och verkar stötta
varandra när det är något som är konstigt eller jobbigt. Som när det
åskade och blixtrade härom dagen. Anda var jätteorolig, Lia gick fram
och nosade på henne, som för att säga -"det är luugnt" sen hoppade hon
upp i soffan och lade sig. DÅ gick Anda också och lade sig. Visserligen
under sängen, men hon lade sig i allafall! Flisan, äldsta katten, är en
kompis numera. Nu ska vi bara få Frasse att förstå att de två gånger som
Anda jagat honom från verandan mest var olycksfall i arbetet.... Men han
ser mest ut som -"f-n tro´t"...
Den här tiden har vi nog lärt oss lika mycket om oss själva som om
hundarna. Vi är så tacksamma för våra två älskade tjejer. Vi konstaterar
att det inte är en dans på rosor, dom har ju en hel del i bagaget, men
att se att dom blir allt tryggare, att dom slappnar av och accepterar
oss som flockens överhuvuden är en belöning i sig. Får man sen en puss
eller en stunds gos och lite bus är allt som det ska vara!
Ett stort tack till Hundhjälpens forum för all hjälp och alla råd!!
Önskar er alla en underbar sommar och ett stort lycka till med era
nuvarande och eventuellt blivande glädjespridare från Rumänien!
/Anna-Carin & Essie, Flisan & Frasse, Anda & Lia |
