|
Ricardo ser ut som en schäfer och Sara Turetta minns med ett leende när
han kom till hägnet som valp. Han hade långa, roliga öron som gjorde att
han såg ut som en liten åsna…
Ricardo är en vänlig men tillbakadragen hund, han tycker inte riktigt om
att lämna tryggheten i hägnet men han är snäll och utan protester låter
han sig lyftas upp eller kramas. Han tillhör de lugnare hundarna i
hägnet och leker inte ofta tillsammans med de andra. När det serveras
godbitar är Ricardo en av de sista att komma fram. Ricardo behöver ett
lugnt hem där han inte behöver vara ensam för mycket. Letar du efter en
sällskapshund som är lite större men som inte är alltför aktiv skulle
nog vår snälle, tillgivne Ricardo kunna vara ett bra val.
Bilder från Rumänien |
|
2008: Här kommer en liten hälsning från Ricken.
Jag kom till Arlanda den 11 november 2006. Meningen var att jag skulle
bo i jour hos familjen ett tag. Men jag var snabb att charma in mig så
att de inte skulle lämna bort mig. Nu har jag bott med min familj i 1 år
och 8 månader, jag trivs rätt bra faktiskt.
Jag är född i Rumänien och har sprungit på gatorna ett tag där. Min
"mamma" tror att jag är ungefär 8 år, men jag VET att jag bara är 3 år.
Hon tror också att det finns varg i mig långt bak i generna. Men
mestadels är jag Schäfer med allt som hör till.
Vi bor rätt nära en stor väg, 62: an kallas den, och det går folk där
dygnet runt. Eftersom det är vakthund i mig så skäller jag så klart
varje gång.
Rätt snabbt kom jag på att om jag gjorde något dumt, var det bara att
vifta lite på svansen, då kom de av sig och skällde inte på mig.
Jag är rätt så lydig, allting är relativt, men det är ju så fruktansvärt
roligt att skälla på vår granne. Jag vet att han är snäll, men det
hjälps inte, han pratar lite konstigt, "mamma" säger att det är för att
han är grek. Så, pratar jag konstigt? Jag är ju rumän.
Nåväl, ibland när någon öppnar ytterdörren, de har den låst numera,
tidigare kunde jag öppna själv, då tränger jag mig snabbt emellan benen.
Väl ute studsar jag omkring ett tag och springer ner till ladan. När jag
tröttnar går jag hem och sätter mig på trappen.
Fåglarna ja, dessa skrikiga gapiga monster inne i sina burar. Så fort de
öppnar munnen… förlåt näbben, springer jag dit och gnäller och skäller
lite grand. Fast ibland visslar de ganska vackert och då brukar jag
sjunga med.
Ja, det var allt för den här gången.
Vov Vov
/Hälsningar från Värmland |
