|
Luca hittades mycket mager och svag invid några sopcontainers, där han
och ett gäng andra gatuhundar desperat letade efter mat. Då han var i så
eländigt skick lockade man på honom med några godbitar, varpå han mer än
gärna följde med in i bilen och till räddningen.
Luca är idag ca 3 år, vid utmärkt hälsa och sprudlande av energi. Han är
oerhört pigg, glad och lekfull. Han tar kontakt snabbt som blixten,
innan man hinner blinka ligger han i ens famn och bara myser. Pussar
utdelas åt alla håll. Den halva svansen går i ett. Det här är hunden för
Dig som vill ha en glad och aktiv kompis, något stillasittande liv i
liten lägenhet kommer inte att passa Luca. Han är oerhört snäll och
vänlig mot alla människor. Andra hanhundar har han lite svårt med, så en
sådan bör inte finnas i det nya hemmet.
Bilder från Rumänien |
|
2006: Satt en natt på jobbet och slösurfade, hade
tänkt mycket på att skaffa en lekkompis till Tyra (pitbulltiken vi redan
hade), började spåna lite, hittade någon sida på blocket, klickade
vidare, kom till en annan sida, fyllde i ett intresseformulär på
hundhjalpen.se och tänkte inte mer på det. Tre dagar senare ringer någon
upp mig och presenterar sig som Linda från Hundhjälpen. Jaha... Vi
pratade lite fram och tillbaka, och hon tyckte det var konstigt att jag
inte anmält intresse på någon speciell hund, vi pratade om vad som
skulle kunna passa livet vi lever idag, i en stor trerummare, med en
busig tik och 2 katter, och hon nämde några hanhundar hon tyckte jag
kunde titta lite extra på, och som hon också trodde kunde fungera.
Sagt och gjort, några dagar senare (också natt och slösurfning) gick jag
in på hemsidan, tittade först och främst på de hanhundar Linda
rekommenderat, och sedan de andra. Redan från början var det en hane som
stack ut. Luca... som Linda rekommenderat. Höjd och storleksmässigt
skulle han ju faktiskt passa rätt så bra med Tyra...hm... det blev lite
mer spånande, men det tog inte lång stund att bestämma sig, honom skulle
det bli! Efter att vi bestämt oss bokade vi honom direkt. Bara dagar
efter var han reserverad också, nu gällde bara att hitta en lucka på
jobbet. Tog 2 veckor ledigt och väntade ängsligt på telefonsamtalet om
vilket datum han skulle komma. Snacka om att man blev "äggsjuk". Usch,
att den här "postorderhunden" man aldrig sett eller ens hälsat på kunde
få en att bry sig så mycket? Så kom äntligen samtalet (på namnsdagen
Lukas... ) som vi väntat på, planet skulle landa en lördag, det kunde ju
inte bli bättre.
Både matte och husse stod ängsliga med ett nytt koppel och halsband på
Arlandaterminalen och väntade. Planet var försenat. Folk börjar komma
från höger och vänster, sedan mitt i allt, gråa hundburar. Hjärtat
började slå lite snabbare, snart var det dags. Såg direkt var han var,
MIN söta fina Loke. Han stod inne i buren och svansstumpen gick som en
propeller. Herregud vilken lycka! Burdörren öppnades lite och vi fick på
halsband och tog ut honom. Men gud, tänkte jag och husse, vad liten han
var?!! Han såg ut som om han ville försvinna där på det kalla
terminalgolvet. Det var inte alls lika kul att vara utanför buren
tydligen och han gjorde sig så liten som möjligt. Hälsade lite, och
sedan var det dags att bege sig hemåt. Inte kul att gå i koppel heller
tydligen, för han ville bli buren till bilen. Stannade vid första bästa
gräsfläck och försökte förmå honom att kissa lite, men icke. Efter några
rundor gav vi upp och jag satte mig med honom i baksätet igen. I höjd
med Södertälje började han flämta lite konstigt, så ställde han sig i
mitt knä och kissade ner heeeeeela mitt vänsterben, samtidigt som han
lade huvudet under armen på mig och skämdes. Vad göra? Fick sitta med
kiss på benet hela vägen till Norrköping, men det var det helt klart
värt!
Det känns som han varit här hela tiden, kan inte fatta att han haft ett
liv på gatorna i Rumänien. Det tog en och en halv vecka att få honom
helt rumsren. Visst kan det fortfarande komma en liten pöl på golvet,
men dammsugaren är faktiskt läskig! När jag gått tillbaka till jobbet
kom min pappa varje dag och tog ut hundarna, och det visade sig vara
lite krångligare. Han kom upp första dagen jag var på jobbet, tog fram
kopplet och skulle sätta på Loke. Loke var fortfarande ingen större
favorit av karlar så han gjorde det han tyckte behövdes. Han bet min
pappa i handen när han skulle trä på halsbandet, men det fick han lära
sig fort att det gjorde man inte. För ut kom Tyra som en raket från
vardagsrummet, flög på Loke och slängde honom i backen. Där lärde han
sig på plats att man inte biter handen som föder en. Det är första och
enda gången han visat aggressivitet mot någon.
Sitt och ligg snappade han också upp fort, mycket är Tyras förtjänst.
Han gör allt som Tyra gör, bra och dåligt... Det var lite kyligt mellan
hundarna ett tag i början, Tyra är den spralliga, och Loke är lite mer
reserverad. Först efter nästan fyra månader började de leka med
varandra, eller leka och leka.... Loke ligger på rygg på golvet, Tyra
står över honom och nosar och låter honom bita henne i benen. DET är
leka för honom, som en hundvalp, men hon har fattat att det är hans sätt
att leka, så hon låter honom hållas. Ute är de som Ler och Långhalm, man
väntar på den andra. Med i klanen finns också rottweilertiken Kelly som
min pappa äger. Snacka om att de är de tre musketörerna. En för alla,
alla för en.
Han har anpassat sig otroligt fort till livet inomhus i Sverige tycker
jag. Ligger i bäddsoffan och gnager på tuggben hemma, blir serverad
köttbullar hos "lekfarbrorn" (min pappa), eller slappar ute på
gräsmattan och äter grillat hos min mamma. Jag tror inte han ångrar att
han kom hit, och jag vet att jag absolut INTE ångrar att jag tog hit
honom!
/Varma hälsningar Tina och Loke |
