2005:
Tänkte berätta och visa lite hur det går för Stina och Rosie.
De har acklimatiserat sig oerhört bra, både med varandra och med oss nya
människor i deras liv. Dagarna är fulla av lek och gos. Däremellan sover
de. Stina är en nyfiken och envis liten tjej, som struntar i när Rosie
tycker att det är dags för lite paus mitt i all lek. Hon är lätt som en
fjäder (4,5kg) och hon rullar envist runt sin nya syster, som inte är sen
att haka på. Rosie är tjejen som lever för kramar och pussar. Hon vinner
alltid över Stina när det gäller att nå fram först när det ska gosas, sina
11,5 kilo till trots.
De har fått börja vara lösa på vår gård, och de är som två små fartstreck
efter varandra, busigt galopperande över hela gården. Rosie kommer vid
inkallning och följer gärna med in när vi ropar. Stina är en friare liten
själ som helst nosar vidare en stund till på egen hand. Fast hon sticker
inte iväg när man går fram och hämtar henne. Det finns bara gott att säga
om dessa två helt underbara och fantastiskt tillgivna hundar. På morgonen
vaknar man av en stor björn och en liten gasell som ivrigt slickar ner
hela ens ansikte i väntan på att gå sin morgonrunda. Andedräkterna kunde
väl varit bättre...men det är bara till och kapitulera för en stunds
morgongos:).
De äter bra, fast är lite kinkiga med torrfodret. Jag har skämt bort dem
massor så får väl skylla mig själv lite... De är båda två helt och hållet
rumsrena, det var de redan när de kom (tack Irma, tack Hanna), och det är
skööönt. De har varsitt koppel och går (oftast) bra, men jag har lite
problem med att de snurrar in sig så det blir väl till att skaffa ett
tvillingkoppel. Alltid i slutet på våra rundor, får Stina "lekrycket" och
börjar nafsa och bita i Rosie. Och Rosie blir lika busig. Då är det bara
att gå hem o släppa dem på gården!
Vi tycker väldigt mycket om våra flickor och de verkar trivas alldeles
utmärkt i vår familj. Det känns helt rätt, och beslutet att ta hand om dem
är bland det bästa jag någonsin tagit.
/Malin |