2005: Jag är makalöst förvånad över vilken go och härlig hund Leo är, han
som var så ynklig och rädd på Arlanda! Efter att ha blivit buren till
bilen så fann han sig tillrätta nästan direkt tror jag! Han sov så gott på
sin filt i bilen, och ända sedan dess har han verkat så tacksam över att
ha fått en egen familj.
I början kissade han inne, troligtvis för att han kände sig tryggast där.
Lite hopplöst kändes det som när man precis kommit in efter en promenad,
och han kissar ner fåtöljen nästan direkt...Tur att vi har läderfåtöljer!
Bara att torka av med ett glatt humör...Men han blev rumsren på två dagar,
och sedan dess har han aldrig gjort på sig inomhus igen.
Redan på Arlanda fick vi reda på att han var livrädd för halsband och
koppel, huga! Dock så gick det jättebra med sele, det har aldrig varit
några problem alls! Han drar aldrig i kopplet heller, utan travar nöjt
bredvid. Nu tränar vi att gå i halsband på kvällar, när vi bara ska ut och
gå en kort kisserunda. Tiden läker alla sår...Men det är inte kul när
matte drar i halsbandet!
Leo är reserverad mot andra hundar, men börjar tuffa till sig lite. Dock
inte när andra hundar skäller, då kan t.o.m små pekingeser vara hur
farliga som helst! Mormors stövartik och min kompis briardvalp funkar bra
som sällskap i alla fall, Leo leker lite men bryr sig inte så mycket om
dem alls.
Leo var med om en hemsk olycka redan efter en vecka, som lika gärna hade
kunnat hända vilken hund som helst. Det var en stor Harley Davidson-träff
i Mora, och det anordnades en tillställning för deltagarna. Vad
arrangörerna inte hade tänkt på var att annonsera i tidningen att det
också skulle anordnas ett fyrverkeri. Jag var inte hemma på kvällen, och
min mamma var i köket, när plötsligt fyrverkeriet brassade igång. Leo som
låg och sov i min säng rusade ut på balkongen och HOPPADE UT över räcket!
Det är drygt tre meter ner till asfalten! Vilken avskyvärd natt, jag får
ont i magen bara jag tänker på det. Så mycket tårar och letande... Nästa
förmiddag, när Leo hade varit borta i över tio timmar, ringer polisen och
meddelar att en kvinna troligtvis hittat Leo. Han hade sprungit nästan 3
km, rakt genom Mora centrum och över bron över Indalsälven till en
isolerad golfbana. Vi åkte genast med honom till veterinären, men som
genom ett under så var ingenting brutet! Leo haltade i flera dagar, men
det berodde på att översta lagret av en trampdyna hade fläkts upp och
nötts bort. Idag är tassen så gott som återställd, men Leo är otroligt
rädd för ljud som låter som skott eller smällare. Att folk inte har mer
vett än att sätta ut en enkel annons för att förvarna, jag blir så arg!
Leo älskar att gå ut i skogen och få springa lös, men att komma när matte
ropar är det sisådär med... Dock sticker han aldrig iväg, han håller sig
alltid omkring en. Så nu tränas det för fullt där hemma med
sitt-stanna-kom, och det går bra. Inomhus i alla fall!
Annars verkar livet leka för Leo. Han sover i min säng varje natt, och
ligger gärna och drar sig med mig på morgonen även om min mamma går upp
och stökar tidigt. Han älskar grisöron och gnagben, och ligger alltid i
soffan när vi tittar på TV. Han är en sådan go och tacksam hund att ta
hand om, och jag ångrar absolut inte att jag adopterade just honom.
Härnäst väntar en flytt till Östersund och en mindre lägenhet, men jag
tror i dagsläget att Leo kommer att anpassa sig bra, precis som han gjort
hittills. Med kärlek och tålamod går nog nästan allt!
/Alexandra Morén |